Är jag deprimerad?..ja...jag är tillbaka på dom tankarna igen. Nej...det kan inte vara det...men nåt är fel. Det kände jag nyss, men jag har ingen aning om vad. Det känns inte som att det är jag som styr min kropp. Jag gör och säger konstiga saker utan att riktigt veta vad jag säger. Jag klarar inte av att vara runt folk heller, spelar ingen större roll vilka det är, jag vill bara bli lämnad ifred.

Jag började nästan gråta...utan anledning....jag har så jävla ont i min arm också. Jag vet inte varför och det blir bara värre och värre med tiden känns det som. Jag kände det fan ända upp i nacken idag. Det gör att jag knappt kan röra min arm och jag har absolut ingen styrka i den. Jag bara vet inte längre. Att göra vad som är rätt och att göra det jag borde känns fel, men skuldkänslorna går inte att hejda när jag gjort "fel".

Det känns som att detta är bara början dock... -.-

Det va ett bra tag sen jag behövde skriva här nu. Men idag kommer det två inlägg på rad tyvärr.

Jag behövde bara säga detta, har tänkt på det i 2 dagar nu och vill inte börja gräva ner mig i det. Men efterson jag är här antar jag att drt redan är för sent.

Jag fungerar på ett konstigt sätt, det har jag gjort hela mitt liv och det förstör så jävla mycket för mig. Jag lever i en ständug kännsla av att göra rätt känns fel. Att när jag får ett val så känns det mer fel att välja det som är rätt, än att välja vad som är fel. Detbär därför jag inte kan gråta när jag borde, det är därför jag har svårt att säga förlåt till vissa, det är därför jag har svårt att säga tack, det är därför jag inte kan göra det som är "moraliskt rätt". För det känns fel och när jag hamnar i en sån situation får jag panik, som sedan leder till ångest. Sen är allt bara kaos och jag vill inget hällre än att bara gå iväg, försvinna, till nån helt annan plats.

Det är därför jag alltid gör fel, det är därför jag alltid tar den sämre och mörkare vägen.

Tur att jag har min älskling som alltid kan visa mig den ljusa, bättre vägen och alltid får mig att göra det som är bra. Tyvärr så funkar det inte alltid.

Har du nån gång viljat ta tag i någon person som du verkligen avskyr, släpa till ett avlägset skjul där ingen annan är och sedan ta en tång och dra ut varje nagel på personen. Låta hen sitta fastspänd i en stol, skrikandes, blodig. Har då nån gång bara viljat flippa ur, skrika så högt du kan och sänka vareda jävel som försöker ställa sug i din väg. För det kan jag säga, det har jag viljat göra många gånger och ibland ångrar jag att jag inte har tagit chansen att göra det när jag väl fått den. Att visa för dom jävlarna som så länge plågat din mentala hälsa, visa dom att man inte ska putta en lugn person över gränsen. För att se dom som tror att dom kan bete sig hur som hälst i mer skräck än vad dom kan tänka sig...den tanken, den njuter jag av så extremt mycket.

Tycker du fortfarande att du är så annorlunda?