HAHAHAHAHA!!!

Rösterna gillar att snacka va?!

Don't worry. I'm alright, i'm FINE!!

Wooow mitt liv kunde inte vara mer skrivat än vad det är just nu...

Hej igen! Här är jag igen...efter typ 5-6 månader. Och du vet vad det betyder....jag mår "fantastiskt"(med en gnutta sarkasm). Nu låt mig förklara vad som har skett den senaste tiden.

Jo, nu ska ni få höra.

Denna termin började fett bra! Jag kom in på den gymnasieskolan och den linjen som jag ville gå, fucking eyy! Jag gick där och fick en jeeeevla massa nya kompisar som va hur sköna som hälst.

Allting vi gjorde på lektioner var as kul, jag gillade fan att vara i skolan för en gång skull. 

Jag hade min älskling som stöttade mig när det vart lite trögt.

sen....efter typ 3 veckor i skolan vart det bara....kaos...

Hade varit på stan dagen innan det hände, träffade en as skön ny polare som jag kickade en holk med och vi snackade om hur vi mådde och chillade. Jag tog mig hem efter nån timme och bara chillade och mådde bra resten av dagen.

Nästa dag, när jag hade vaknat och var påväg till skolan kände jag hur jag veeerkligen inte ville göra nåt den dan...jag kände att jag mådde piss. Jag vart bara argare och argare under dagen. Jag berättade för mina polare efter att dom frågat hur jag mådde, då jag betedde mig konstigt. Då kunde jag inte hålla det inne längre, jag brast. Och där kom mitt första psykbryt.

Alla kännslor som hade samlats under 3 år på den där förjävliga skolan jag gick på innan svämmade över.

Jag grät, jag var förbannad, jag kunde varken prata/se eller tänka klart. Tack fan för att två av mina närmaste vänner jag hade fått fans där då. En av dom, låt oss kalla henne för Frida, höll om mig och lät mig gråta ut i hennes famn. Samtidigt som min andra vänn, låt oss kalla henne för Sofie, försökte lugna och trösta mig genom att prata med mig. Efter kanske 20-30 min gick det typ över och jag mådde bättre, men absolut inte bra, resten av dagen. Dom två hjälpe mig igenom den dagen så gott dom kunde, och dom vet inte hur tacksam jag fortfarande är för det.

Skoldagen var i varje fall över och jag var on my way home. Efter en lååång jävla bussresa från skolan var jag äntligen hemma. Jag mådde fortfarande inte bra men det höll på att lugna sig.

sen kom det.....

sms:et....

jag fick ett sms av...

min älskling......

kortfattat så skrev hon....

"vi borde separera"

.....

jag vet fortfarande inte vad som gick fel.......

Sen gick allt bara neråt igen.....mitt enda ljus i allt helvete....bara lämnade.....och jag kunde inget göra......

Senare. Efter typ 1 vecka, när jag och min polare som vi kan kalla för Fredrik, stog på busstationen och väntade säger Fredrik helt plötsligt "Hey du, kolla vem som står bakom dig"
Klart som fan va det hon...min älskling som inte längre var min.....jag skulle fan ha ignorerat henne men inte fan gjorde jag det, nej nej! Jag gick fram till henne och sen åkta vi buss tillsammans....den resan sved...gjorde så jävla ont....den fick mig att tippa....grovt......för när vi kom fram och jag gick av bussen......då gick jag inte hem.......jag gick till...tågstationen.....

Men inte för att hoppa framför tåget, nej nej, inte där. Nej jag gick efter rälsen, följde den 3-4km utanför stan......och bara...snackade med mig själv och tänkte.......jag tänkte på att det märktes på henne att hon mådde bättre nu, hon mådde bättre av att vara ifrån mig. Så då slog det mig, hon mår bättre ju längre ifrån henne jag är.....så om jag försvinner kommer hon må som bäst.....då kom tankarna som gjorde att lägga halsen mit tågrälsen inte längre verkade som en så dum ide ändå...det var förjävligt lockande....

Men jag kunde inte göra det...det gick bara inte....och tillslut ringde morsan och undrade vart i helvete jag var....sedan vart jag tvungen att gå tillbaka hela vägen. 

Gissa om jag hade träningsvärk dagen efter   

Nu lite kortfattat vad som skett efter det.

Frida träffade kille, som är pundare=hon började punda...allt från Ganja till Heroin.....snackar knappt med henne just nu för hon hoppade av skolan och alla jag hängt med bröt kontakten med henne.

Sofie hamnade i tjafs med nästan alla andra vi hängde med pga ev skitsak som är meningslöst att bråka om, jag drogs in i den och nu har jag blivit av med typ alla förutom Sofie. Sen vart hon gravid med en av mina andra polare och tänker hoppa av skolan...

Då blir jag lämnad helt ensam....igen....

Dock har jag lyckats samla ihop en del polare där jag bor, vi är nu family, Juggalo family. 

Men en av mina bästa och skönaste polare snackar inte med mig längre...och jag vet inte varför...han svarar aldrig på mina meddelanden eller nåt....

Min moped, som va som terapi för mig, den är trasig och kommer förmodligen inte gå att laga....

Jag har ingen att prata med om mina tankar eller så längre heller för att mina polare har en massa egna problem, så jag vill inte ge dom mera jobbigheter då jag vet att jag är hopplös att hjälpa.

Mina sömnproblem är tillbaka och har inget sömnmedel...det vet ni ju redan va det leder till.

En av mina bästa tjejkompisar har flyttat flera mil ifrån min stad så kan knappt träffa henne nå mer.

Välkommen till mitt liv det senaste månaderna och nu...

Åh justja!

Gott Nytt År!

Ska försöka så det blir bättre än förra...men det är inte riktigt jag som bestämmer det.

Hmm...Jag ska inte säga att jag är överraskad. 

Just nu sitter jag i mitt rum, som jag precis har möblerat om, och är nere på botten igen. Inteligent som jag är så har kag en spellista på spotify som jag har döpt till "Depplåtar". Den gör juinte direkt nånting bättre just nu.

Aja, jag ska berätta vad jag har på hjärtat. Det är ju ändå därför jag är här och skriver igen.

Nu är jag äntligen hemma igen, här där jag hoppades att allting skulle bli bättre. Jag trodde att jag skulle må bra och vara allmänt glad nu när jag fått komma hem. Men som vanligt så hade jag fel.  Jag sitter i sängen, min mun är helt förstörd, klockan är 01:05 och inombords känner jag mig bara tom.....som att det inte finns nåt kvar. Jag glimtar ut ibland för jag har riktat sängen mot fönstret, och jag önskar att jag kunde gå ut och vandra i natten. Det är nåt av det bästa som finns för mig när jag mår dåligt, men jag kommer inte ifrån mitt rum och då mår jag bara sämre.

Jag tänker avsluta detaa inlägg med en del utav texten från låten jag lyssnar på just nu. den förklarar rätt bra hur jag känner.

Jag ställer frågor som alla vägrar svara på,

jag får en karta men inte vilken väg att gå.

Min själ vill iväg här ifrån,

en fånge länge nog, ska världem vara så?

Wow.....tredje fucking gången på en vecka som jag skriver....

Så vad händer just nu då? Klockan är halv 5 på morgonen och jag har inte slaggat nånting, meeen inte bara det. Nej för igår somnade jag vid 7 på morgonen och sov till 12...det är 5 jävla timmar. Och jag är fan inte ens säker på att jag sov för jag hörde allt som hände omkring mig. Så jag har varit vaken i nästan 2 dygn nu.

Sååå jag skriver här nu för jag har inget annat för mig.....jag ligger i sängen med tankar som flyger runt i huvudet i 250 km/h och solen börjar gå upp. Fan-fucking-tastic!

Jag kan dock vara glad för idag ska jag tillbaka hem och inatt ska jag sova hos min älskling, då vet jag att jag kommer få ro och att jag kommer kunna sova. Fyfan vad skönt det ska bli!

Jag måste berätta en annan sak. Det är mer personligt, kännslomässigt. Det är hela grejen, för jag har knappt några känns det som. Jag känner inte glädje, sorg eller.....kärlek just nu och har inte gjort det de senaste dagarna. Det ända jag känner är ilska och en annan jätte märklig kännsla....som jag både tycker om och inte tycker om. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det.

Aja, det va allt jag hade att skriva nu. Hoppas jag slipper komma hit på ett tag igen.

Det är kul hur dagen som ska bli den bästa på 2 veckor vänder och blir den värsta på 2 sekunder.

Låt mig förklara. Jag är i en liten by 12 mil ifrån där jag och min älskling bor. Jag har varit här i 2 veckor och har haft det extremt tråkigt och ensamt nu när inte hon är här, men det var planerat att hon skulle komma hit idag. Egentligen så skulle hon vara här med tåg om 20 minuter. Men klart som fan att det inte blev så. För det tåget hon skulle åka med, tillsammans med alla andra satans jävla tåg som åkte idag var fulla!

Och det fick jag veta precis efter att jag hade gjort mig klar för att ta emot henne...min reaktion?

Jag kastade ner mobil i golvet så den slets ur laddaren och spräckte hela skärmen samt LCD:n. Jag vända upp-och-ner på sängen som jag fixade till dagen innan. Jag slet av mig min nya tröja samt hennes väst som jag satt på mig bara för att vara lite extra snygg när hon kom. Kastade popcorna jag hade gjort, skrek  högt jag kunde och spottade på golvet.

Nu sitter jag i min fotölj, förbannad för att dagen blev ett helvete.  Framför mig har jag två dagar som skulle bli dom bästa men nu kommer bli dom tråkigaste, ensammaste och jobbigaste dagarna hittils. Jag är bara glad att jag ska hem på Onsdag igen. Då tänker jag spendera natten ute, vandrandes i mörkret.

Det här är varför jag inte tillåter mig själv att hoppas på saker. Detta är varför jag inte tror på folk när dom lovar att någonting bra och kul ska hända. För det blir alltid ändrade planer i sista sekund och sen är resten av min dag förstörd.

Fuck this shit, i'm out!

Sååååå.....hehehehehahaha!!!

Mjaaaaaaa jag kanskeee har en liten breakdown just nu ooch jag känner att jag bör släppa ut det såå jag inte exploderar bland folk!

Hehehaha jaaa det låter bra!!!!!

Låt mig förklara min situation och jag ska försöka att inte snurra ihop det jag skriver allt för mycket.

Jag sitter just nu i mitt rum...klockan är runt halv 2 på natten. Mitt rum är cirka 25 grader varmt men min kropp känns betydligt mycket varmare....speciellt mitt huvud!

Jag lyssnar på Twiztid och freeaakar ut lite här.....jag känner hur svetten lackar på min panna och i mina händer. Min hälls bränner på grund av rivmärkena mina naglar skapade för några minuter sen. 

Jag brister ut i små spasm-öiknande rörelser där jag river mig över huvudet och halvskrattar för mig själv...jag vill bara ställa mig upp och skrika ut till jag inte har någon röst kvar...men det är folk hemma och jag vill inte dra uppmärksamhet till mig...även fast det är svårt att stå emot.....

Låt mig fråga....har du nån gång kännt att du vill springa ut, ta tag i närmaste person och sen bara....grrraaahahh!!!!! Tortera han eller hon tills du somnar?? Hehehehe...inte?? Vad bra...för så känner jag just nu.....

Jag vill skada någon....jag vill skratta och jag vill gråta på samma gång....jag önskar att jag kunde somna meeeeeeen jag är INTE TRÖTT!! HAHAHA!

...

...

...

...

FAN VAD JAG ÄR TÖRSDIG...

Är jag deprimerad?..ja...jag är tillbaka på dom tankarna igen. Nej...det kan inte vara det...men nåt är fel. Det kände jag nyss, men jag har ingen aning om vad. Det känns inte som att det är jag som styr min kropp. Jag gör och säger konstiga saker utan att riktigt veta vad jag säger. Jag klarar inte av att vara runt folk heller, spelar ingen större roll vilka det är, jag vill bara bli lämnad ifred.

Jag började nästan gråta...utan anledning....jag har så jävla ont i min arm också. Jag vet inte varför och det blir bara värre och värre med tiden känns det som. Jag kände det fan ända upp i nacken idag. Det gör att jag knappt kan röra min arm och jag har absolut ingen styrka i den. Jag bara vet inte längre. Att göra vad som är rätt och att göra det jag borde känns fel, men skuldkänslorna går inte att hejda när jag gjort "fel".

Det känns som att detta är bara början dock... -.-

Det va ett bra tag sen jag behövde skriva här nu. Men idag kommer det två inlägg på rad tyvärr.

Jag behövde bara säga detta, har tänkt på det i 2 dagar nu och vill inte börja gräva ner mig i det. Men efterson jag är här antar jag att drt redan är för sent.

Jag fungerar på ett konstigt sätt, det har jag gjort hela mitt liv och det förstör så jävla mycket för mig. Jag lever i en ständug kännsla av att göra rätt känns fel. Att när jag får ett val så känns det mer fel att välja det som är rätt, än att välja vad som är fel. Detbär därför jag inte kan gråta när jag borde, det är därför jag har svårt att säga förlåt till vissa, det är därför jag har svårt att säga tack, det är därför jag inte kan göra det som är "moraliskt rätt". För det känns fel och när jag hamnar i en sån situation får jag panik, som sedan leder till ångest. Sen är allt bara kaos och jag vill inget hällre än att bara gå iväg, försvinna, till nån helt annan plats.

Det är därför jag alltid gör fel, det är därför jag alltid tar den sämre och mörkare vägen.

Tur att jag har min älskling som alltid kan visa mig den ljusa, bättre vägen och alltid får mig att göra det som är bra. Tyvärr så funkar det inte alltid.